Markow

Här sitter man framför datorn, precis tittat färdigt på "Lilla huset på Prärien", allt känns tråkigt och eländigt. Den roliga gårdagen är över. Humöret har försvunnit, kroppen känner sig trött, törstig och hungrig. Fötterna värker och klagar på mig för att jag överbelastar dom. Den enda som vill komma i min närhet är Pontus, min katt. Min underbara tröst. Mamma kommer med några kassa skämt och berättar lite om vad hon har gjort, man skrattar lite och tänker sen "VA? Jag fattade inte" men ändå ger man allt ett försök. Man ser på tv, plötsligt kommer någon tradi gammal såpa från 90-talet. Man bläddrar genom kanalerna för att kunna få fram ett skratt, få le och se glad ut. Man tänker på när det är dags att hoppa in i duschen, få komma iväg och hitta något bättre för sig. Träffa en polare, kanske mer. Men hoppet är för tillfället inte på topp. Man känner sig inte nere, man känner sig uppe. Men ändå känns det som att man ramlat ner för något slags stup och bara stirrar uppåt och tänker "Vad hände?" men man sätter sig upp, tar nya tag och fortsätter framåt. Var man hamnar är inte säkert. Men rakt fram ska man, så varför inte fortsätta gå? Jag fortsätter då att gå och ser glad ut