Markow

Hej.
Precis som rubriken lyder "Lova inget du inte kan hålla". Det är vad jag, mitt samvete och hjärta har försökt säga till mig tusen ggr. Men det går inget vidare. Jag har lovat en massa människor en massa saker. En del har jag hållit, en del har jag brutit.
Men dom saker som jag inte har hållit, vet personerna vad det gäller. Jag döljer inte lögnerna som gjorde att jag svek organen i min kropp och folk jag känner.

Jag har lovat att träna mer, att inneha tobak i min kropp, att höra av mig mer. Jag är fortfarande medlem på gymmet. Dumt nog har jag inte avregistrerat mig därifrån, dumt nog har jag inte gått dit.

Jag har lovat att sluta röka, att inte mer snusa. Men det som gör mig stolt är att jag snusar inte som förr. Då snusade jag allt som gick att lägga under läppen. Alltså cancer, tandförstörelse och  elände. Fast förut snusade jag annorlunda och ofta, plus att jag rökte samtidigt. Sen slutade jag med snus och rökte på heltid istället. Nu känns det som att jag gör bägge sakerna igen. Men av snuset är jag inte beroende. Min catch snus (Mindre tobak) är vikarie för mina cigaretter när jag vill och kan umgås med min flickvän.

Det värsta är att den första tanken som hoppar in i huvudet är "Oh shit! Nu hoppar mina nikotin monster runt i huvudet och tuggar sönder grejer...jag MÅSTE ha en CIGG!" När jag väl sitter och röker känner jag hur skönt det är att mata mina nikotin monster och känna mig avslappnad och lugn, dricka mitt underbart ljuva kaffe och tänka ut vad dagen har ett erbjuda. Äta min gröt, eller fil med músli, sen sätta mig vid fläkten och röka en cigg till. Men medan jag röker ciggen, känner jag hur mycket den behövs för att hela mig men samtidigt känner jag hur jäkla onödigt det är och tänker för mig själv "Nu ska jag sluta röka efter denna ciggen...jag kan ju snusa istället...vilket snille jag är!!" Men en halvtimme, timme senare glömmer jag att ta en snus och sätter mig vid fläkten i köket och tänder en cigg samtidigt som jag avslöjar mig själv med att jag inte klarade det.
Varje gång jag går och lägger mig tänker jag mycket på saker och ting. Oftast fina saker. Men en tanke är precis samma som varenda kväll och den är "Imorn bitti när jag vaknar, ska jag inte röka. Istället tar jag en catch och ser glad ut". Men vem fan tror på det? Jag har då tappat tron på tanken, hoppet och mig själv. Precis dom tre sakerna som man ska tappa sist. Speciellt på hoppet. 

Jag har lovat att höra av mig mer och oftare, både till vänner och folk som kallas för mina syskon..som egentligen var ingifta en gång i tiden. Men fortfarande är de mina brödar och systrar. Men varför kan jag då inte få för mig att i alla fall skriva "Hej! Hur är det" lite små spontant. Själv har jag ingen aning.
Att jag inte hör av mig till de flesta beror inte på att "Han har skaffat nya vänner" eller "Han bryr sig bara om sin flickvän och skiter i alla andra". Det kan har verkat som att det är något av dom alternativen, men nej..det stämmer inte. Jag är bara sådan. En hel del verkar acceptera det, andra slutar höra av sig också och slutar bry sig.

Efter mitt lilla bekännande, eller vad man ska kalla det som jag har skrivit i min blogg idag om olika saker och ting förväntar jag mig inte att folk ska förstå mig, ska tycka synd om mig. Folk får säga och tycka vad de vill. Jag själv hoppas på att de som läser detta, kommer att förstå mig lättare.

I fortsättningen ska jag nog inte lova så mycket. Istället säga "Ja, jag ska försöka". Både till mig, mina organ och alla andra.

Att jag nu helt plötsligt skriver i min blogg, kommer säkerligen att chocka en del vänner, familj och andra goa människor. Men jag förväntar mig inget storslagen, jag bara hoppas.

Jag ligger nu på soffan med datorn i knäet, som känns helt okej. Tittar på tv3, på Sandhamn. Jag ska snart sova, är det då tänkt. Men det får jag fullfölja. Ska först förbereda mig för natten, sen sova underbart gott.
Nu har det gått cirka 2-3 timmar sen jag rökte sist. Men det är inget genombrott, kanske ett steg eller bara en tradig tillfällighet.

Ni får ha det så bra därute!

Som sagt..jag förväntar mig inget. Bara hoppas.

M.V.H Erik